Så var den få kommen. Den oundvikliga dagen. Dagen jag både bävat och längtat lite i smyg efter. Mest har jag bara försökt förtränga tanken på att den närman sig med stormsteg. Idag vaknade jag och så var den här. Dagen då jag ska börja jobba igen. Usch. Lilleman förstod redan när vi vaknade att något var på tok. Mamma klädde på sig och pappa var fortfarande i kallingar. Det kunde tydligen bara betyda olycka för honom och han grät mest hela morgonen. Vilket inte gjorde saken bättre för mig. Det är ingen fara att lämna honom med sin pappa. De kommer ha det så bra tillsammans. Det är tanken på allt jag kommer missa, att jag inte kommer vara där och få uppleva hans dagar, som gör att tårarna bara sprutar.
Att komma tillbaka till jobbet är kanon. Att få känna sig som en riktigt människa och delta i vuxna konversationer super. Att få starta om med helt nya små puttinuttiga ettor kommer bli så härligt. Men jag vill dela på mig. Jag vill så hemskt gärna fortfarande vara hemma. Jag vill få krama och pussa och busa med min lilla kille hela dagarna.
Det känns som att detta är slutet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar